onsdag 17 december 2008

Berätta om sin MS eller inte, igen

Jag skrev ju tidigare om det här med att berätta om sin MS på jobbet eller inte här på bloggen. Jag skrev inlägget efter att ha sett artikeln som jag då länkade till och jag blev så nyfiken på vad ni tyckte och hur ni gjorde med era val. I det inlägget skrev jag inte om mitt val så nu gör jag det...

I mitt fall så har jag berättat för arbetsgivare och familj och vänner och i princip alla i min närhet. För mig var det en självklarhet men jag gjorde det inte första dagen utan delade det i första skedet med min man. Det var min tid att bearbeta beskedet.

Eftersom jag har ett mycket gott och nära samarbete med min chef och kollegor så ville jag att dom skulle veta om det. Dom har vetat om det en tid nu och jag känner inte att jag blivit annorlunda behandlad på något sätt, min chef är väldigt rädd och mån om mig och stöttar mig när det behövs precis som hon alltid gjort även innan jag sjuk.

Det viktigaste är att alla gör ett eget val som känns bra i hjärtat!

6 kommentarer:

Maria Byström sa...

Å, din arbetsplats är guld värd. Vad härligt att berätta. Och modigt.

Stor kram

skrivanne sa...

Min arbetsgivare, mina kollegor och alla mina nära och kära har verkligen stöttat mig i min vardag efter jag berättade... Ha en underbar dag! Kram Anna

Söstra di sa...

Vad bra att du har berättat!

Måste vara mycket skönare att berätta än att lägga kraft på att försöka bevare en hemlighet.

En bra arbetsgivare bör stötta och har man dessutom arbetskamrater som stöttar runt om så får man mycket kraft därifrån.

messan sa...

Hej Maria!

Visst är den, framförallt min chef som också är en medmänniska så är det ju inte alltid idag...

Kramis

messan sa...

Hej Anna!

Tack och ha en underbar kväll!

Visst är det skönt med alla underbara människor vi har runt omkring oss!

Kram till dig

messan sa...

Hej Söstra di!

Ja, det var ett tag sen jag gjorde det och egentligen märker jag inte så stor skillnad mer än att jag får någon fråga lite då och då.

Arbetsgivaren ska stötta men tyvärr är det inte alltid så...jag har tur.

Kram