måndag 5 april 2010

Berätta om sin sjukdom ms eller inte

Jag vet att jag skrivit om det här tidigare i min blogg och nu har det blivit aktuellt igen då ett nytt fall av uppsägning skett och domen kommer snart. Det tidigare fallet gick igenom...som arbetsbrist. Ska man berätta på sitt arbete att man har ms eller inte?

Egentligen så borde det vara en självklarhet att berätta om det men med facit i hand när man vet att människor fått sparken för att de har ms så kanske man tänker sig för vilket är förståligt.

Det är ganska lätt för arbetsgivaren att gå in och hitta saker en ms sjuk eller någon annan sjukdom, där man kanske inte klarar det lika bra som andra även om man gör det och tom så kanske så gör man ett bättre jobb.

Det blir på något sätt lättare att skylla sämre prestationer på att man vet att personen har en sjukdom och att personen kan bli sämre och eventuellt göra ett sämre resultat och kanske kosta pengar i framtiden med sina skov som innebär sjukskrivningar och rehabiliteringar, deltidsarbete och kanske arbetsanpassningar och omplaceringar som följd.

Ni precis som jag vet...att vi alla presterar olika i olika faser i livet oavsett om vi är friska eller sjuka och det är precis så som det ska vara, tycker jag. Jag tycker att det borde vara en självklarhet att berätta fast jag vet nu att det inte är det, det finns en fara med det trots att ärlighet borde vara längst.

Ska man berätta eller inte... Vad tycker ni? Har ni berättat om er sjukdom?

16 kommentarer:

skrivanne sa...

Hmmm. Jag gjorde ju det omg. Men jag vet inte hur jag skulle göra om jag skulle söka annat... Det gäller ju samma sak i letandet av partner... typ.
Läser och läser. Tänker på dig. Du får svar i morgon!
Kram till dig min vän! Anna

Hanna sa...

Hej!
Jag gjorde det för att jag tyckte att de borde få reda på det... Men det är ju klart en chansning. Men jag tror dock på det du säger att ärlighet vara längst...och jag skulle bli väldigt besviken om jag fick reda på att någon undanhöll sanningen för mig.
Jag har bara fått positiv respons när jag har berättat, men det är kanske inte alla som har så bra arbetskamrater som jag! =)
Kram Hanna

Daniel sa...

För mig blev det ganska naturligt att berätta. Min ms slog till från ingenstans och jag blev väldigt dålig. Åkte in och ut på akuten och var inlagd på sjukhus under någon vecka. Alla på jobbet undrade ju så det var enklast att berätta. Tänkte aldrig ens tanken att inte berätta, hoppas jag inte får ångra att jag berättade i framtiden. Än så länge har det funkat toppen med min arbetsgivare! :)
Kram
Daniel

Sussi sa...

Usch svårt val. Samtidigt som man vill vara ärlig så vill man ju inte råka ut för alla hemskheter som kan hända! Men jag tror nog det finns många bra arbetsgivare också som inte sparkar p ga sjukdom. Så jag får nog välja att berätta ändå ;-)

Kramisar

HELENA-RUTAN sa...

Jag tycker man ska vara ärlig.. Men tycker det beror på hur sjuk man varit också... Man får nog avgöra när det händer vilket som är bäst.

Renée sa...

Jag har inte ms utan EDS. Blev dålig hux-flux och sedan sjukpensionär efter ett år som sjukskriven. Jag berättade direkt vad jag hade när jag väl visste. Innan var jag ju dålig men inte så himla mycket så jag sa inte att jag hade värk. Doktorn hade ju dagt att det inte var någon fara! Hade jag vetat så hade jag nog tänkt om, försökt att inte jobba så mycket som jag gjorde bland annat. Det är bra att vara efterklok eller hur!?

Ellinor sa...

Jag känner mig rätt tvungen att berätta för folk jag lär känna redan från början eftersom min syn nu ä typ icke-existerande och jag inte vill att de ska tro att jag dissar dem om jag inte hälsar när vi möts på gatan.. jag ser dem helt enkelt inte..

Vore det inte för synen var det inte lika bråttom att berätta men numera är jag rätt bra på att få det att framstå som en del av mig och inte som jag.

kram (skrev en kommentar till dig igår men jag tror den försvann... teknikens under!)

irene sa...

klart man skall berätta..oavsett diagnos..för att bli obotligt"sjuk" förändrar livet totalt..och man blir "annorlunda" vare sig man vill det eller ej..så om man inte berättar kan man förlora kamraters o vänners förtroende och därmed deras vänskap..och det behöver man absolut inte i den kris som diagnosen i primnärstadiet ger..
så prata..svara på frågor..bjud in..så ger sig resten.. och får man "sparken" pga av sin sjukdom så är det nåt som är ordentligt fel på arbetsplatsen..
och inte på dig !! Så ta den fajten och ge dig inte..du äger!! oavsett diagnos och sjukdomstillstånd..kom ihåg det !!
den fajten är väl värd att ta !!
kram Irene

Anna smyger in.. sa...

Mmmm du det där är knepiga saker..man får nog väga för och emot i varje situation...

Jag förstår att det är svårt..och jobbigt..

Jo men du ska åka till Habo om du vill besöka Lustfyllt..kanske lite långt för dig..vad vet jag..:)

Okki sa...

Svårt tycker jag...
Nu har jag inte ms, men det är svårt när det gäller jobb osv.
Tror att man får gå på magkänslan.

Kramar Okki

Monica Högberg sa...

Hej! Jättesvårt tycker jag. Jag valde att inte berätta från början. Ett av skälen var att jag ville vara som alla andra. Bli betraktad för mig själv och det jag åstadkom som en normalt frisk person om ni förstår vad jag menar. Sen när tillfället begavs och jag berättade så var bla det första min chef sa "Det hade jag inte kunnat tro". Jag har uppbackning och förståelse både för min sjukdom och senare också under och efter mina barns olycka. Jag ångrar inte att jag på ett ganska tidigt stadium berättade om min MS. Kram Monica

Lisbeth sa...

Hej!

Det är en jättesvår fråga, jag har som du vet en reumatisk sjukdom som heter Bechterew och sökte ett jobb för några år sedan på ett stort företag, de sa att det inte var något problem med min sjukdom i början och att jag skulle få all hjälp jag kunde få. Jo pyttsan säger jag bara, när jag hade gått mina 4 veckors kurs för att lära mig allt, så började de ställa krav på mig som var helt orimliga precis som om de skulle testa mig eller dyligt, jag fick iallafall sluta de ansåg helt plötsligt att jag inte alls kunde arbeta hos dem med min sjukdom, jag var helt ärlig redan från början om mina problem osv och var överlycklig att de ville anställa mig trots min sjukdom, men vad hjälpte det! men jag ångrar absolut inte att jag berättade utan tvärt om varför ska jag skämas att jag inte klarar lika mycke som andra. Ärlighet kommer man längst med tror jag.

kloppan sa...

jag var så illa tvungen tyckte jag. på den tiden var det inte så allvarligt att berätta en sån sak för man skulle fått ha jobbet kvar ändå men idag när allt ska vara så jävla kostnadseffektivt får man nog tänka sig för.. jag får gå till företagshälsan med jämna mellanrum för att kolla att jag klarar av att jobba 100 de 50 jag är där. den dan jag inte kan det så rycker jag nog. nu kan man glömma omplacerinstjänster känns det som. allt för mammon o lite eller inget för människan

Lilly Lee sa...

Jo man ska nog berätta, men det där är en avvägning man får göra relatareat till sin arbetsplats och sina uppgifter. Om man vet att de inte hindrar en, kanske man inte behöver göra det på en gång, men om man vet att de komemr at hindra en, måste man ju.

Jag märkte att när jag nu jobbade som personloig assistent, hade ständigt ögonen på mig. Min vårdtagare hittade nästan på saker jag missade, och skyllde på sjukdomen. Som tur var (i oturen) så blev jag sämre nu i.o.m graviditeten, så jag fick sjukskriva mig. Men jag kommer aldrig gå tillbaka till det jobbet, och har nu blivit rädd för hus nästa arbetsgivare kommer att "utvärdera" mig..

Marie sa...

Inte helt lätt. Tycker nog egentligen att ärlighet är det rätta, men jag vet att det ibland kan bli ens fall. Själv har jag ingen sjukdom, men var däremot sjukskriven pga utmattnings-depression relaterat flera kriser tätt inpå varan,när jag sökte mitt nuvarande jobb. Jag valde att inget säga för jag visste att det var övergående och att jag aldrig tidigare hade haft liknande problem.
Nu står jag inför ett nytt dilemma när det gäller om jag ska berätta eller inte.Den här gången handlar det om att jag pga mentalt påfrestande arbetsförhållanden (relaterat till ledning och vissa kollegor bla) tvingats säga upp mig av hälsoskäl.Vad säger man om frågan kommer ang orsaken till att man sagt upp sig utan att ha något annat att gå till? Någon som kan knäcka den nöten?

kloppan sa...

tvungen att läsa det här igen när jag var förbi
ha en bra dag
kram