fredag 12 november 2010

Det här med sjukdomen MS

Jag måste erkänna...att jag ibland glömmer bort att jag har den...eller rättare sagt så händer det ofta eller nästan jämt, varje dag. Man kör på som allt var som vanligt...messan med överskottsenergi precis som jag är...eller var innan jag fick MS. Visst är det skillnad från då och nu. Den största skillnaden märker jag nog själv...den andra fixar jag till...den andra sidan som andra ser. Den går att putsa till och så länge ingen frågar så kan man ju göra det...

Är det så här det är? Man lär sig leva med en sak och så gör man det bästa och så tänker man bara positiva tankar och bearbetar det som hänt och sen är allt som vanligt igen?

Hur tänker ni med MS? Hur tänker ni med andra kroniska sjukdomar?

16 kommentarer:

Anki sa...

Besvarar dina kramar kram kram kram!

Daniel sa...

Lurigt det där! Har haft min ms-diagnos i 3år nu. Trodde inte det skulle kännas så här. Allt flyter på bra och jag tror jag har fattat att jag råkat ut för denna skiten och har accepterat det. Om det blir som vanligt igen vet jag inte för det är skillnad nu mot förr. Jag tror dock det har gjort mig till en bättre människa som uppskattar allt så mycket mer och tar bättre vara på dagen. Personer i min närhet säger att jag är så mycket gladare och piggare! :)

Kanske behövde jag denna väckarklockan...vem vet men det känns bra att tänka att det finns någon mening med detta trots att det inte alla dagar är så kul...

Hoppas vi får må bra!
Kram!

Anonym sa...

Jag tror inte man kan acceptera att man har en sjukdom. Men man kan lära sig att leva med den. Jag har ju tre olika sjukdomar som MS. Fibromyalgi plus Artroser. Jag går väl på som vanligt utom när jag måste använda hjälpmedel när jag är ute. Jag har ju både kryckkäppar, rollator plus en rullstol. Jag hankar mig fram mest med käpparna för då tänker jag att folk inte tänker så mycket på om jag är handikappad eller inte. Jag märker ju att jag fungerar ju inte som jag gjort tidigare. Min MS blommade ut för fullt når jag fött min Dotter och hon är nu 33 år. Jag fick inte klart besked förrän några år senare. Jag har läst min Journal och där har de skrivit Diagnosen MS. Tänk om de hade talat om för mig att jag hade MS.Istället trodde jag att jag var inbillningssjuk. Det värsta nu är ju att jag har så svårt att gå med käpparna för artrosen i mina båda tummar plus att jag inte kan räta upp min rygg ordentligt. Men det är väl inte så mycket att göra åt eländet. Det är som det är.
Kram kram
Margit(maxelonia)

Vilsen sa...

Man lever på som man brukar, blir trött och skakis, men det förklarar man bort med ålder...Pratar sällan eller aldrig om skiten...

Hoppas Du får en FIN helg!
KRAM

imse sa...

Man lär sig leva med det och om det går inte lägga för stor vikt vid sjukdomen.
Jag tänker ibland på de komplikationer jag kan få av min diabetes, men det gäller att inte ta ut de bekymren i förskott.

Kram

Sussi sa...

Önskar dig en supertrevlig helg!

Kramisar

Beata sa...

Kära, lilla messan du är så go och duktig ska du veta. Det är nog så, man lär sig att leva med sina besvär och accepterar mer och mer, så småningom blir det en vana. Tiden och lärdom ger acceptansen tror jag. Sen MS och många andra kroniska problem kommer i skov, man lever en period upp sen kommer svackor, då inser man vilka fel man gjorde eller vad ska man göra för att bli bättre. Det är det egentligen som vi människor med just sådana kroniska besvär har tur i livet ändå, vi dör inte av våra besvär som min läkare hade konstaterat när jag fick min diagnos... Tankarna och inställning gör väldigt mycket tycker jag. Det är oerhört viktigt att slippa depressioner. Nej jag själv var inte i NY än. Min operation är 24.11. Tack vännen att du finns, det värmer så mycket! Bamse kramar till dig och ha en skön helg framöver. Sköt om dig messan!

ansepanse sa...

jo, det är nog så man gör, jag har diabetes nr 1, och två reumatiska sjukdomar, det finns ju liksom inte så mycket att välja på
kramar

Ellinor sa...

Det vore trevligt att ses! kram

pillan sa...

kan tyvärr inte svara på det , men ger dig en kram i vårat dystra väder som råder idag denna farsdag

ywonne sa...

Visst lär man sig att leva med det man har och inte har...samtidigt som det är en ständig process att "gilla läget". Det som jag tycker är svåras är att inte orka vara i sociala sammanhang, att tröttheten tar över, att inte hinna med i samtal runt ett bord....att känna mig lite "dum i huvet"...Jag har ju själv en klar bild hur jag har varit och hur jag har förändrats. Jag märker att mina söner ser skillnaden men inte säger ngt, slänger bara snabba blickar mellan varandra, tystnaden pratar...att gå med käpp eller åka elmoppe gör mig ingenting...att inte orka vara den mamma, fru, farmor, kvinna jag vill vara, smärtar oerhört!!
Men så skönt att det finns "systrar" ute i etern som jag känner att jag tillhör!
Kram

Lilly Lee sa...

Jag har ju blivit väldigt dålig på de 3 år jag haft sjukdomen så det är ju svårt att inte märka av den, men jag försöker att tänka positivt och se till att det finns en mening i allt! Jag kan bara göra mitt bästa och se till att jag vårdar min kropp, och sinne!

Anonym sa...

Hej!
Sofia här, hon som fick panik över sin ms och försvann ett tag. Jag Håller med Daniel i det han skrev. Jag upplever det på exakt samma sätt. Jag vaknar och är glad de dagar jag inte har ont. Jag är nästan lite hög på livet på något sätt.Men nu ska jag inte svamla och ta för mycket plats. Jag ville bara att du ska veta att du är min MS idol. Jag fick stöd av dig när jag var väldigt nära att trilla av kanten. 22 år och ms = slut på livet trodde jag. Men du hade mycket bra saker att säga. Jag har inte glömt dig och tittar som sagt in lite då och då på din blogg.
Du är härlig!
//Sofia (aka grodan670)

messan sa...

Hej Margit!
Jag tycker det är fruktansvärt att de låter en människa gå omkring med en diagnos utan att veta om det...hur kan man göra så??
Att låta en människa tro att den är inbillningsjul...det är helt otroligt. Har du anmält det?

Kram till dig...du är en stark kvinna!!

messan sa...

Hej Sofia!
Vad kul att höra av dig! Lika kul som att höra att jag är din IDOL...tack du snälla!
Du får och ska ta så mycket plats du vill.

Du låter som jag...man är nästan jämt sprudlande glad och det är nog så att livet ska levas här och nu och det har vi blivit medvetna om:)

Var rädd om dig Sofia!
Kramar i massor till dig

Therese sa...

Hej!
Mitt namn är Therese!
Jag har också MS och hoppar in på din blogg ibland!