Att kämpa

Ni som läst min blogg ett tag vet att jag jobbat hårt med min yngsta dotter och hennes skola ganska länge. Jag har stångat mig blodig i friskolans värld och allt för hennes bästa och det är det jag gör just nu. Just nu tar det det mesta av min tid och så får det vara. Min  lilla älskade familj är det viktigaste för mig. Försöker hinna med mig själv också (min ms)...

Jag blir oftast så ledsen och samtidigt så arg...när man kämpar och kämpar och det inte leder någon vart.

Den här veckan har jag intalat mig själv att jag är en supermamma...som jag gjort så många tidigare..ni vet en mamma som fixar allt och lite till...så långt från sanningen som det bara kan vara. Finns det några supermammor som klarar allt? Nä, det gör det ju inte men jag har i alla fall fortsatt min kamp med dotterns skola och allt som är bäst för just henne.

Har under en längre tid ställt mig frågan...vad mer kan jag göra??  Bara att ställa frågan till mig själv så vet jag att det finns så mycket mer att göra så mycket mer att påverka trots att det känns som om jag vänt ut och in på mig själv...och att det är tufft här och nu. Man får aldrig ge upp det kan bara bli bättre.

Vi har gjort en deal jag och dottern...vi ska kämpa nu. Vi ska kämpa ännu mera!  Vi ska fixa det här!

Det känns som en seger att jag och dottern har haft det samtal vi haft, bara hon och jag och att vi ska på ett möte med skolan, igen. Är faktiskt stolt över mig själv och speciellt stolt över min dotter som kämpar på och gör det bästa av allt. Det viktigaste av allt är ju att min dotter får det bättre på alla sätt och vis och den hjälp hon behöver i sin skola. 

 Jag tänker precis som jag sagt innan, jag tänker inte ge mig. Just nu väntar ett nytt möte på oss. Jag känner mig som Lara Croft ...ni vet...alla ni som sett filmerna...Jag ser inte ut som Lara Croft  (bara nästan:)) men jag är som som hon fast utan pistolerna då:).!